ewamichaela

Har suttit och fixat lite på mitt CV och personligabrev nu ett tag. Och när jag satt och skulle skriva det rann det plötsligt en tår nerför min kind. Nu undrar ni säkert varför. För det gör även jag..

Men jag tror att denna tår som rann var för att jag insåg hur fort allt gått och hur mycket som hänt och hur jag utvecklas som människa och hur mycket som hänt i mitt liv på bara ett par månader. Och vad min familj och släkt gjort för mig.

Förra året vid den här tiden höll jag på att flytta från Emmenäs in till Vimmerby till min första egna lägenhet. Jag skulle lämna pappa som jag hade bott med hela mitt liv. Jag trodde aldrig att det skulle gå och då menar jag aldrig, men jag gav det ett försök och det gick bättre än förväntat, för visst var det så att pappa inte var så långt bort. Månaderna gick och gick och gick. Tills då..

Min syster anlände ner till Småland i några dagar. Det var då allt bara brast ut när vi satt och pratade om allt hur jag mådde och hur jag hade det. Det var under den tiden jag hade bullimi. Jag kunde inte äta, jag grät mig till sömns nästan varje kväll, det är en sådan där hemsk tid som man bara vill glömma. Men hon hjälpte mig verkligen. Och det är hnenne jag har att tacka som mest i detta läge.

Hon fixade praktik åt mit i Stockholm på förskolan. Stockholm tänkte jag med en gång, ska jag flytta ännu längre ifrån alla mina vänner, familj och släkt. Det kändes helt sjukt. Och jag minns att jag grät och grät den dagen då jag skulle säga hejdå till alla och undrade hur jag skulle klara mig i storstaden utan att känna någon mer än min syster och hennes man. Allt bara snurrade.

Den 4 september 2010 satte jag mig på tåget som skulle ta mig till Stockholm. Jag satt hela vägen och bara funderade och lyssnade på musik. Jag insåg inte just då själv vad som höll på att hända mig. Den 5 september 2010 skrev jag på ett läghenhetskontrakt på min första lägenhet i Stockholm som låg på söder (Skanstull). Där jag bodde i 3 månader. Jag bröjade min praktik den 8 september på förskolan och jag tyckte att alla barn och kollegor redan då var helt underbara. Jag blev verkligen bemött på bästa sätt. Men jag var jätte blyg och stängde in mig, för jag inte visste hur jag skulle hantera allt och hur jag skulle vara. Jag visste inte nått. För vem hade trott att jag skulle hamna på en förskola. Jag sa att jag aldrig i hela mitt lvi skulle byta en blöja.

Den 25 oktober 2010 blev jag tills vidare anställd på förskolan då som vikarie.

Siata december flyttade jag till Sickla Alé i 20 dagar för att sedan få flytta in i den lägenhet jag bor i just nu som ligger i Hammarbyhöjden.

Snart är det den sista mars och då går mitt vikarie jobb ut. Och jag har inte en aning om vbad jag ska göra. För när jag säger att jag vill flytta hem till Småland vill jag vara kvar i Stockholm och om jag säger att jag vill vara kvar i Stockholm vill jag hem till Småland. Så jag vet varken ut eller in. Men båda ställen har sina nack och fördelar.

Vimmerby - Alla känner alla, alla lägger i sig varandras liv. Man får inte umgås med vem man vill för då måste man ligga med personen. Man får inte ha sitt privat liv. Har alla mina vänner här, dom få jag har men det är ändå dom som är dom bästa. Mamma, pappa, farmor bor här runt omrking. Jag kan spela fotboll igen, som jag saknar som in åt... Det är svårt att få jobb här.
Stockholm - Jag känner knappt igen, bara ett fåtal människor. Jag kan göra vad jag vill utan att någon vet om det och pratar. Det är lätt att få jobb.

Men om man ser allt i allo.. Från dag 1 tills nu har jag börjar öppna mig själv, jag har börjar att gymma, jag är inte rädd för att misslyckas, för att man måste misslyckas för att lyckas i livet. Jag har börjat att öppna upp mig mer och mer för folk, är inte lika blyg som innan, jag vågar saker som jag aldrig innan vågat eller någonsin trodde att jag skulle våga, jag har växt som människa och som person, jag står inte kvar på samma ställe som jag innan gjort, jag har gått vidare och lagt mycket bakom mig, jag håller på att hitta mig själv, börjar att acceptera mig själv som person och JAG KAN BYTA EN BLÖJA! Mitt liv har verkligen förändrats sen jag flyttade till Stockholm. Jag har fått se en annan värld där det inte var som i Vimmerby.

Jag kan med rak rygg säga att jag är stolt över mig själv att jag tog detta kliv i mitt liv över gränsen och satsade och att jag vågade. Jag har vunnit över mig själv. Men min resa är fortfarande lång. Men det är inte målet som räknas utan resans väg till målet. Jag kommer bli nått stort en dag, det vet jag. Men jag är ändå inte vuxen nog ännu, för ett barn inom mig det kommer alltid finnas kvar.

Men jag vill föregå med gott exempel och hjälpa människor i livet. Man måste våga och chansa. För det är bättre att ha chansat än att aldrig ha gjort det. Lev det liv du vill leva och gör det bästa av det. Det är bara du själv som kan välja hur ditt liv ska se ut det kan ingen annan göra åt dig!

Jag är tusen gånger starkare nu än vad jag innan varit. Jag tänker aldrig låta någon köra med mig eller välja mina val, det är mitt liv, jag är den jag är och passar det inte så är det bara att dra. VÅGA VARA DEN DU ÄR!

Jag vill tacka pappa, mamma, syster, johan, farmor och alla mina vänner och nära och kära. För att ni stöttat mig under hela resans gång. Hade aldrig klarat detta utan er! ÄLSKAR ER ALLA!
/ MICHAELA